Tänkte jag skulle skriva lite mer om helgen men vet liksom inte riktigt var jag ska börja. Tänker på det en stund.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Jag såg inte oscarsgalan.

Igår bjöd Veronica mig på bio och fika. Nästa år vill jag inte att mina vänner måste vara något jag får försöka lyckas att klämma in. Jag vill vara med i varenda hörna, vill hinna hälsa på mina föräldrar, hinna köpa genomtänkta födelsedagspresenter, orka ringa och fråga mormor hur hon mår när jag kommer hem på kvällen, gå och äta tapas och dricka vin en onsdagkväll… Varje minut varje dag är just nu vigt åt något måste. Som idag. 07.00 upp, 08.00 tåg, 09.00-18.00 jobb, 19.00-20.00 afro, 20.00-20.30 ta något att äta, 20.30-22.00 ragga, 22.30 sätta koreografi sen sova.

There will be blood var grymt bra. Inte för att den hade någon speciell historia som ett mord som måste lösas eller en naturkatastrof som hotar jorden som måste stoppas. Men en skildring av en vidrig karaktär och kapitalismens värsta sida.

Oscar för bästa manliga huvudroll – absolut.
Oscar för bästa film – njä

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Please come back.

Eller måste jag åka efter honom. I New York, Paris, Amsterdam, Milano, Hong Kong. Jag kan samla på städer, skriva upp dem på en lång lista, behålla minnen på tungan, i mörkret när jag blundar, i näsan, ut i fingerspetsarna. Jag kan samla på män på samma sätt. Tycka att livet är för kort för att hinna med alla. Men jag vill samla på något som stannar kvar, som jag kan fingra på varje dag. Kanske fotografier av Erwin Olaf. Om jag har tur kommer hans utställning tillbaka någon gång till Malmö från New York, Paris, Amsterdam, Milano, Hong Kong. Kan jag sluta längta då?

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

2000 kronor poff.

I morse åkte min lånade dammsugare hem och jag ska ha folk över på drinks ikväll. Jag måste fråga om min thailälndska granne vill köra ett avtal som innebär delad vårdnad över en Volta. De oförusedda utgifterna tycks ha mig i ett hårt grepp. Förra månaden vara det bilservice och nu är det dammsugare. Det kunde varit roligare. Som vårjackaroligt.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Jag skulle bli mäkta stolt om du orkade läsa allt detta.

Idag har jag tagit 4 ipren, 2 alvedon, ätit trerätters lunch på Gastro, hyperventilerat av kvinnliga smärtor, sagt att det är på grund av dem som män ska betala på restaurang, sjungit ain svain poletzi och klappat händerna högt åt mig själv, suttit med varm riskudde på magen, sluddrat fram slipp snapp snut slu var sagan slut och skyllt på alvedon, bytt väska till min lap, skrivit sjuttiofem rubriker, suttit i möte i flera timmar med kunder från köpenhamn, fått en allergisk reaktion och varit tvungen att tvätta av allt smink, läst usla bloggar, hittat mina glasögon i min väska efter att ha letat överallt i en vecka, vägrat bli fotograferad till en hemsida, inte svarat i mobilen, inte svarat på fyra meddelanden på facebook, pratat med mamma, sett mina gamla kollegor i en annons i tidningen, messat med Gabriel, avbokat bikinivax, städat mitt skrivbort, fått reda på en restaurang som vi ska käka på i New York men får inte berätta det för något, hälsat på chefens son, posat vulgärt med en handuk på kontoret, gått in om HM utan att handla, fått veta att jag får lön i morgon. Hallelulja.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

knorrr.

Min mage måste verkligen hata mig. Verkligen verkligen hata.
Jag hinner knappt stå upp ur sängen förrän den börjar skälla och vrida om tarmarna så att jag får tjippa efter andan. Jag trycker i mig en bulle och juice och han funderar så att det knakar. Knorrr knorrr. Nej hörru Karin, jag tror inte jag gillar det här.

Aj. Fan. Sluta.

Och om jag sedan skulle få för mig att ge den en kaffe då skulle det ta hus och i helvete och han skulle ställa sig rakt ut i ren protest.

Konstigt med folk som frågar om man är hungrig när magen pratar högt. Det gör min alltid.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Har Marc Jacobs varit i Härjedalen?

Det är inte en fråga om inspiration, nytolkning eller hyllning. Det är en exakt kopia av en scarf från staden Linsell i Härjedalen men med ett nytt namn på; Marc Jacobs.

Den verkliga formgivaren är Gösta Olofsson som drev en liten bensinstation och kiosk på femtiotalet där han sålde turistprylar, många egentillverkade. Han är numer avliden och sonen, som inte har en aning om vem den uppenbart idéfattiga toppdesignern Jacobs är, funderar snarare på att köpa en nytillverkad scarf och hänga på väggen bredvid originalet än att ställa företaget inför rätta.

Efter att ha sjunkit så lågt bör kanske Marc i stället skänka en eller två till familjen Olofsson.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter