Månad: december 2010
Inte hemma…
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Jag såg det hända i ögonvrån för vi satt bredvid. Hela han stelnade till som en pinne och ögonen blev stora som tefat och han tippade av stolen. Hans vän mitt emot, eller om det var en kollega, hoppade av sin stol och fångade upp killen. Jag fattade mig, drog undan våra stolar, sa till T att ringa ambulansen och sprang in och sade till restaurangpersonalen. Ett gäng lunchande doktorer var snabbt framme och lade honom framstupa sidoläge för att det satt något i halsen och han kom till medvetande för någon sekund. Ett ögonblick senare turades de om med hjärt- och lungräddning. Han var livlös. Det kändes som långa ögonblick innan ambulansen var på plats. Runt omkring fortsatte allt som vanligt. Människor lunchade, pratade vidare och vinklade stolarna så att de slapp se mannen som låg på uteserveringens kullersten med uppklippta kläder och en maskin som försökte hålla honom vid liv med automatiska hjärttryck. Några dagar senare hörde jag att den unga killen hade dött. Jag såg det, ögonblicken då han dog.
Dag 20 – den här månaden
Jag var i Cambridge och det var kallt.
Jag shoppade en hel påse julgranskulor i London.
Jag åt den godaste fish and chipsen jag ätit i hela mitt liv. Det ser inte lika gott ut här.
Jag såg en transa som hoppade studsboll. Helt normalt.
Jag såg en haj på Ica Maxi. Vet inte om den kom från Egypten, ville inte fråga.
Det började snöa.
Balkongen blev en isblomma.
Jag och Veronica köpte den största och finaste granen på Bauhaus och tog hem den. Alldeles själva. Men vi rakar oss under armarna.
London+Bauhaus=Sant
Var på invigning av Rebell. Tingsek höll tal och var lyrisk.
Många andra var också där. Tänker inte namedroppa fler.
Vi gick på ”årets klubbhändelse” på triangelns nya tågstation.
Det var inte så roligt som det ser ut.
Jag blev tokig i renar.
Vi hade årlig glöggfest. Det var hur mysigt som helst.
T åkte och då skiter jag i det mesta.
Mamma letar efter en speciell julklapp.
Pappa läser högt om U-båtar. En jultradition vi har.
Therese fick en apa som skrek. Oklart varför.
Mamma fick en hatt och glömde bort att hon hade satt den på sig. Vi andra sa inget. 
Jag gick en runda med mina älskade gymnasievänner.
Det finns dem som älskar Landskrona.
Månaden är inte över och man kan säga att vi är ett år yngre än nästa år.
Det knallar och går
Med bara några dagar kvar av året, och när jag inte trodde att året kunde bli sämre så slog han till igen. Han där uppe.
Hej då Farfar.
Jag kommer aldrig glömma påskägget du gav mig i Småland, jag kommer inte glömma hur du älskade djur och matade våra hundar så att de blev feta, jag kommer inte glömma klockorna i din nedersta byrålåda i olika färger som jag fick välja mellan när jag kom till dig, jag kommer inte glömma din nerrökta lägenhet, hur du charmade alla damer och din pliriga busiga blick som du hade även mot slutet. Jag kommer inte glömma att du tog hand om Putte, min fågel, och din orgel som var det roligaste som fanns när vi hälsade på som små. Vi träffades så sällan nu när du flyttade tillbaka till Västervik men jag är glad att vi fick pratas vid några ord på din födelsedag. Jag kommer alltid komma ihåg din röst och ditt skratt. Och hur du alltid alltid sa ”det knallar och går”.
God jul från Solde
Dag 19 – Detta ångrar jag
Jag ångrar alla de gånger jag inte stått upp för mig själv. De gånger jag låtit en man påverka mig så mycket att jag vänt ut och in på mig själv tills all självrespekt kramats ur mig, för att jag har väntat på att telefonen skulle ringa, anpassat min tid om och om igen, blivit nedslagen av ett nej, och så ett nej till och blivit svagare och svagare till jag inte känt igen mig själv längre. Jag skulle vilja lära mig att inte vara så förbannat snäll, sätta ner foten och ha lite jävla självrespekt när det kommer till män. För jag vet att en man som inte håller vad han lovar, inte ringer när han ska och är en allmänt okänslig skitstövel inte är något att ha alls. Det värsta är att jag skulle göra det igen.
Jag ångrar också att jag sa nej till att åka och grilla en get under en bro i Köpenhamn med René från Noma och tackade nej när jag en dag var inbjuden att äta på Noma med en annan matskribent, för det skulle vara en oförglömlig lunch med privata pratstunder med krögaren själv.
Jag ångrar många saker som jag säger, varje vecka, när jag kokar över. Men om jag inte skulle säga vad jag tyckte och kände skulle jag nog ångra mig ännu mer.
2 meter God jul
Idag är jag en julklapp
Dag 17 – Mitt favoritminne
Det finns inte ett favoritminne. Min hjärna har fyllt mig med så många fina minnen som bubblar upp till ytan då och då. När jag känner en lukt, går på en gata eller hör en låt. Att minnas det bästa är omöjligt. Det som dyker upp just nu…
När jag och min tonårskärlek stod utanför biografen och hade sett Titanic. Han såg precis ut som Leonardo tyckte jag och jag älskade honom så innerligt och vi var så sammansvetsad och så starka ihop. Allt var så stort. Vi hade hittat tillbaka till varandra efter ett år isär och han sa att han älskar mig och inget kunde skada oss, just där och då.
När jag och min bror åkte i pinnvagnen ner till stranden från sommarstugan i Beddinge strand. Mamma och pappa drog oss de 150 meterna ner till vattnet och vi sa aaaaaaaaah hela vägen för det lät så roligt när vi körde över den skakiga marken.
En gång i vår trädgård hittade vi två små små fåglar som ramlat ur sitt bo . Två kajor. Vi tog hand om dem och la dem i en liten låda i stallet och började mata dem med burkärtor. Hela skafferiet var fullt av burkärtor eftersom en lastbil från pappas företag vält och det var ändå ingen som vill äta dem. Men det ville Kapris och Sprättas som fåglarna fick hete. De skrek vilt när vi knackade dem på näbben med en liten tesked, precis som mamman skulle göra. De växte upp och vi lärde dem flyga genom att putta ner dem från en stege. Det gick lite vingligt i början men sedan vågade Kapris och Sprättas flyga längre, upp i ett träd och upp på tak. När vi kallade på dem kom de och landade på vår arm. I början av sina flygturer så missade de ofta och susade rakt förbi och störtade ner i marken. De kelade och burrade in sitt huvud i mitt hår och nöp oss i öronsnibbarna. När sensommaren kom samlade flyttfåglarna på sig. Gäng av kajor susade över gården och kallade på våra små husdjur som en dag bestämde sig för att följa med. Det var ju där de hörde hemma. Jag har många gånger undrat vad som hände dem, och varje år efter det tittade jag lite extra på Kajorna som kom till gården om somrarna. Är det du?
Att rida i full galopp över våra stubbmarker i Annelöv, så snabbt att ögonen tårade sig. Det är en helt makalös frihetskänsla och så härligt att det är omöjligt att inte le stort hela spurten.
Varma sommardagar på landet och vi stod inte ut längre, sprang ut på åkern till den stora stora vattenspridaren som sprutade ut hårda strålar med vatten över fälten och skrek av glädje när den gjorde oss totalt genomsura. Det var annat än de fjuttiga trädgårdsvattenspridare som de hade inne i byn.
När jag fick en nyckel till hans lägenhet och han hade graverat in mitt namn på den. Han hade haft den i flera veckor utan att våga ge den till mig.
Att burra in näsan i den mjuka hästmulen, känna hur han andas ur näsborrarna så att hyn blir fuktig. Han läppjar lite grann, vill liksom pussas och det luktar så fantastiskt gott.
Högar med sockerbetor på landet som blev våra lekplatser när jag var liten.
Smaken av ärtor plockade direkt från fälten utanför vår gård när jag var liten. Det går inte att jämföra med något annat. Åh herre gud vad gott det är.
När veterinären ringde och berättade att operationen gått bra.