Jag är så ledsen så ledsen så ledsen. För min mormor som jag älskade så mycket är borta och jag hann inte säga hej då och nu ligger jag och lyssnar på musik till begravningen. Hur går sorg och praktik ihop. Eller behövs alla de praktiska göromålen för att kunna hantera vardagen och sorgen. Jag tror det. Jag tror att man måste göra de vanliga sakerna, skratta på jobbet, ta en öl, välja text på kransen för att kunna gråta utan att gå sönder helt. Jag orkar inte prata med någon på telefon mer än mamma och pappa så förlåt vänner om jag inte kommer svara när ni ringer. Jag ringer.

Hon älskade Peter Jöback och Mark Levengood så ny lyssnar jag och läser. Finns det ett stycke, en text en rad som passar på hennes begravning? Lyssnar på Som en bro över mörka vatten och det gör ont. Den spelades på farfars begravning, för en månad sedan.

Hur kan man någonsin vara förberedd. Det går inte. Även om man vet att. Det kan hända snart. Så går det inte.

Dela gärna om du vill...

Facebook

Twitter

Om jag vaknar upp tio känns det som att halva dagen är borta. Hela förmiddagen är i alla fall. För innan frukost och dusch och smink och tidning och kaffe och kläder då är klockan tolv. Och bara en timme efter det är det eftermiddag. Så ja, jag förstår inte varför man sover länge. Jag tycket bara att det är tråkigt. Och när jag vaknat kan jag definitivt inte ligga och dra mig. Det förstår jag inte alls. Det är ju hur tråkigt som helst.

Idag vaknade jag i alla fall sju. Av någon anledning vaknar jag tidigt oavsett om jag la mig halv tre efter många öl eller inte. Och eftersom ingen annan har dessa morgonritiner som man får om man är uppväxt på landet och har viss nudd på adhd så får jag vänta. Vänta på att alla ska vakna. (är hos kompisar i Stockholm)

Så händer det! Min pojkvän vaknar, går upp på toa och jag som inte fått prata med någon på två timmar, skrivit ett jobbmail, två blogginlägg och en tweet bubblar över och börjar konversera i highspeed så fort han kommer tillbaka till sängen.

Och vad händer. Han somnar om! Hur är det ens möjligt?

Dela gärna om du vill...

Facebook

Twitter

Jag gråter när jag är riktigt riktigt arg. Då sprutar tårarna okontrollerat och man skulle lätt kunna tro att jag är ledsen men de kommer av ren frustration och ilska över att inte känna mig förstådd eller lyssnad på. Oftast är det min pappa som jag hamnar i vilda diskussioner med eller min pojkvän. Männen närmast mig i mitt liv med andra ord.

Jag gråter av sorgsna ögonblick på film. När det handlar om avsked. Men också vackra ögonblick. När det handlar om kärlek.

Ord kan få mig att gråta. Välskrivna manus och låttexter som går rakt in i hjärtat och lyfter på en sten och släpper ut en känsla som legat gömd, eller en rädsla jag går och bär på.

Om någon som alltid tittat på mig med värme i blicken plötsligt blir kall och tittar rakt igenom mig, nästan ovanför mig med sådan kyla eller likgiltighet då är det som en kniv går rakt in i bröstet och pressar fram mängder med tårar. Det är som att vara lämnad av någon som fortfarande finns kvar och man känner sig så förbannat osedd och obetydelsefull. Jag gråter om jag känner mig förbisedd och ensam. Sviken och bortglömd. Obetydelsefull och dålig. Jag gråter när jag känner att någon behandlar mig orättvist och när jag är missförstådd. Jag gråter när jag inte känner mig älskad av någon som jag så gärna vill ska älska mig. Och någon behöver inte handla om kärlek, det kan handla om familjen, om vänner om flyktiga bekanta som passerar. Bemärkt.

Dela gärna om du vill...

Facebook

Twitter

Morgonpussen som jag får varje morgon när han vaknar.

Vin. Framför allt efter tre glas.

Att komma på en reklamidé, det är en själslig förlösning.

Beröm.

Att dansa. Det är min totala endorfinhöjare. Finns inget bättre.

När han säger något fint för att han menar det.

Musik. Synthpop, Hiphop och House.

Citalopram.

Att undervisa träningsklasser.

Mamma och pappas mat.

Mat över huvud taget faktiskt. Jag dippar väldigt lätt på blodsocker och blir omöjlig att ha och göra med.

Nya sängkläder.

Loppisfynd.

Att komma hem och mötas av att någon lagat mat, god mat, och hällt upp gott vin.

När jag når mina mål.

Att inte ta fram mobilen och surfa.

Dela gärna om du vill...

Facebook

Twitter

Det är svårt. Det där med hur privat man ska vara i en blogg. Privat och integritet, personlig och öppen innebär så olika för olika människor. Om jag har skurit piripiri och sedan stoppat i en tampong, kan jag berätta det. Det är inte privat, det är en rolig historia. Och humor är ofta en effektiv sköld mellan det personliga och det privata.

Det är svårare när det är allvar. Men då drivs jag istället av tillfället att kunna hjälpa. Jag har en plats där jag kan göra mig hörd och som många läser och då kan jag använda det. Som när jag öppet och ärligt skrev om panikångest. Det gjorde jag inte för min egen skull. Jag skrev ett sådant inlägg som jag själv hade velat läsa när jag var tjugo och drabbades. Det var tio år sedan. Det är lättare att prata om så lång tid efter.

Men det är ändå kanske bara trettio procent av mig som jag är beredd att dela ut. Många saker skulle jag aldrig berätta här. Ofta för att det involverar andra. Men många gånger för att det är mitt och för privat. Och även om det finns saker som jag skulle vilja prata om för att världen inte pratar om det, så måste varje ämne få mogna, och göra sig klar hos mig innan orden kan frigöras och skrivas ner till dig.

Dela gärna om du vill...

Facebook

Twitter

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Kokte marmelad, odlade världens största basilika, fick en Orchide att blomma en andra gång. Blev sambo på riktigt, det vill säga att vi flyttade ihop i något som är vårt. Åkte röd backe. Dök med stora stora sköldpaddor. Blev inbjuden av en familj för att fira shabbat.
Har du några nyårslöften?
Ja, att inte be om existensberättigande i någon annans liv.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja
Vilka länder besökte du?
Island, Thailand, Hongkong, Israel, Schweiz, Italien, Polen, England, Danmark
Vilket datum från år 2010 kommer du alltid att minnas?
13 februari. Då gick Cisco bort.
Vad var din största framgång 2010?
Jag vann förstapris i en reklamtävling, började driva Reklamöl som blivit sjukt populärt, sade upp mig två gånger och fick jobb på en reklambyrå som gör sån reklam som jag vill göra.
Största misstaget?
Att tro att en person aldrig skulle göra så.
Bästa köpet?
Balkongmöblerna i mosaik.
Vad spenderade du mest pengar på?
Mat.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att jag börjat rida igen och hoppat.
Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010?
Den hemska Black Eyed peas låten. Usch. Året de nådde botten.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Väldigt mycket mer ledsen.
Vad önskar du att du gjort mer?
Umgåtts med mina vänner.
Favoritprogram på TV?
Nyheterna, solsidan och Anders&Måns. Jag är så torr.
Vad gjorde du på din födelsedag 2010?
Jag fick scones på sängen sen gick jag på loppis med min pojkvän och vänner och fikade på Vindåkra Gård. På kvällen satt jag på Årstiderna by the seas brygga i strålande sol och åt hummer och drack champagne. Jag hade en snygg body på mig.
Hur skulle du beskriva din stil år 2010?
Chic som vanligt.
Den bästa nya personen du träffade?
Jag har träffat många nya i år.  En heter Malin. Mycket rolig.

Dela gärna om du vill...

Facebook

Twitter

Jag såg det hända i ögonvrån för vi satt bredvid. Hela han stelnade till som en pinne och ögonen blev stora som tefat och han tippade av stolen. Hans vän mitt emot, eller om det var en kollega, hoppade av sin stol och fångade upp killen. Jag fattade mig, drog undan våra stolar, sa till T att ringa ambulansen och sprang in och sade till restaurangpersonalen. Ett gäng lunchande doktorer var snabbt framme och lade honom framstupa sidoläge för att det satt något i halsen och han kom till medvetande för någon sekund. Ett ögonblick senare turades de om med hjärt- och lungräddning. Han var livlös. Det kändes som långa ögonblick innan ambulansen var på plats. Runt omkring fortsatte allt som vanligt. Människor lunchade, pratade vidare och vinklade stolarna så att de slapp se mannen som låg på uteserveringens kullersten med uppklippta kläder och en maskin som försökte hålla honom vid liv med automatiska hjärttryck. Några dagar senare hörde jag att den unga killen hade dött. Jag såg det, ögonblicken då han dog.

Dela gärna om du vill...

Facebook

Twitter

Med bara några dagar kvar av året, och när jag inte trodde att året kunde bli sämre så slog han till igen. Han där uppe.

Hej då Farfar.

Jag kommer aldrig glömma påskägget du gav mig i Småland, jag kommer inte glömma hur du älskade djur och matade våra hundar så att de blev feta, jag kommer inte glömma klockorna i din nedersta byrålåda i olika färger som jag fick välja mellan när jag kom till dig, jag kommer inte glömma din nerrökta lägenhet, hur du charmade alla damer och din pliriga busiga blick som du hade även mot slutet. Jag kommer inte glömma att du tog hand om Putte, min fågel, och din orgel som var det roligaste som fanns när vi hälsade på som små. Vi träffades så sällan nu när du flyttade tillbaka till Västervik men jag är glad att vi fick pratas vid några ord på din födelsedag. Jag kommer alltid komma ihåg din röst och ditt skratt. Och hur du alltid alltid sa ”det knallar och går”.

Dela gärna om du vill...

Facebook

Twitter